Skalliga Tanten slår till.

Det var jävligt länge sedan jag bitchade om kvinnor som går samma dansklasser som mig och det beror främst på två saker: dels har jag slarvat med närvaron på söndagsklassen där de särdeles mest irriterade kvinnorna går, och dels är vi en mycket liten grupp på måndagsklassen och jag är alldeles för upptagen med att älska ihjäl (bildligt talat nu) min egyptiske danslärare som är helt fantastisk på alla sätt och vis.

Men. Igårkväll hände något som fick mig att vilja rulla ögonen bakåt in i skallen i sann Excorcistenanda. Vi är alltså bara tio stycken. Av dessa 10 är 9 habila dansare även under dåliga dagar. Den tionde är en liten tant med begynnande flint och danskläder värda tusenlappar. Som vanligt så är det djupt avslöjande att tanten har många olika uppsättningar dyra danskläder, det är som dansskolans motsvarighet till den impotente mannens Corvette. Skalliga Tanten, som jag brukar kalla henne, har inte problem med en specifik rörelse eller två, hon har fan problem att röra sig, punkt. Det är katastrof helt enkelt. Till saken hör att vi på denna kurs dansar med en melaya, det är ett stort tungt tygstycke som man kan svepa in sig i och som kräver rätt mycket teknik för att hanteras samtidigt som man dansar. Skalliga Tanten ska alltså inte bara hålla reda på sina fötter och ben, hon ska även veva runt med 2,5x1,5 meter tyg. Så iallafall sitter jag i lugnan ro och andas ut under vår 2-minuterspaus och då kommer hon fram till mig helt oprovocerat och sätter sig ned på huk bredvid mig och säger "Ja, du kanske undrar varför jag har lite problem med melayan, det är för att jag bröt armen för tre år sedan". Jag tänkte:
a) Vi har inte ens dansat med melaya idag än?
b) Om du har sådana problem med armen kanske du inte ska gå en danskurs som kräver att du kastar omkring ett skitstort stycke tyg?
c) PROBLEM MED MELAYAN? Jag undrar varför du har problem med HÖGER OCH VÄNSTER!


Som lite extra kuriosa kan jag även nämna att Skalliga Tanten dansade ett solonummer i förra årets dansföreställning. Hon gick i princip omkring i otakt på scenen i typ 4 minuter iförd en dansdräkt som kostat 4000 kronor. Now that's entertainment for you!

Ensam seriemördare söker

Jag söker min ängel, ängel med bar-
nasinnet kvar. Du ska vara i 35-40års
åldern och vara över 170 cm. Jag
tycker om bilutflykter, musik och
mjuka keliga små djur.


-Mitt i Söderort Liljeholmen 16/9

And I quote..

"Hon har hela tiden beskrivit händelser ur ett HELT annorlunda perspektiv. Nämligen ett feministisk perspektiv. Och då blir allt HELT annorlunda."

In anticipation of..

När man ligger i sängen med förkylningshuvudvärk och grannar som känner ett osvikligt behov av att hamra på stålrör på morgonkvisten, då finns det bara en kur -avledande manöver. Istället för att fokusera på ajaj så fokuserar jag på programmet jag älskar att hata: Efter Tio! Malou är på bokmässan och avbryter alla sina gäster med ointresserade kommentarer och snart efter pausen ska hon intervjua Susan Faludi. Susan Faludi! Och Malou! Malou intervjuar Susan Faludi! Alltså det kan gå huuur som helst. Jag väntar med skräckblandad förtjusning.

"Du lyssnar på P3 doku...zzzZZZzzz"

Exakt hur jävla pretentiös är man när man går och lägger sig relativt snorpackad vid halv fyra-snåret och som godnattsaga väljer att lyssna på en timslång dokupodcast om Kongokrisen? Jag bara undrar.

Joråsåatteh.

Telefonen ringer och ligger och skräpar på andra sidan lägenheten. Nu är inte detta något South Fork, men det är ändå cirka 69 kvm mellan stolen jag sitter på och soffan som telefonen ligger på. Likt en hård-mejkad Susanna Kallur hoppar jag över mystiska påsar från Coop fyllda med avlagda kläder, handväskor och Ikea-pirror. Jag glider över vardagsrumsparketten, får tag i telefonen, antar iskallt att det är Liza som ringer och svarar därför med ett inspector Closeau-liknande "Heeeleeeew". I en nanosekund tänker jag att "jag hoppas verkligen att det här är Liza nu".

Och det var det.

Ännu en gång kan min spexiga sida lugnt andas ut.

Extraknäck.

Hej alla barn,
från och med idag och några veckor framöver så kommer jag och min vapendragare Liza blogga om Idol för Telias räkning. Det ligger naturligtvis i allas intresse att läsa.

Okej, nu pratar Ewan McGregor om att vara naken på Ellen så jag har inte tid med det här. Men vahettere, här är Idol-bloggen. Read it and weep!

I was happy in the haze of a drunken hour

but heaven knows I'm jävligt pizzasugen now.

some walk like they own the place, whilst others creep in fear.

Apropå inlägget nedan så YouTubade jag idag gamla favoritlåtar från den perioden och jag vet inte hur mycket jag lyssnade på den här skivan, antagligen alldeles för mycket. Och Tony motherfucking Christie alltså. Sheffield ftw!



Hur denna låt kan vara nästan tio år gammal övergår mitt förstånd.

Balls to the wall.

Igår liknade Liza vår relation vid två pungkulor.

Vi pratade om Den Gamla Goda Tiden, när vi brukade frekventera vissa dansgolv i huvudstaden där även två killar brukade vistas. Dom där två snubbarna var lite som vår motsvarighet, fast inte lika snygga och coola förstås. Lite då och då, när kvällen led mot sitt slut, så brukade den ena försöka manövrera bort Liza meddelst discodans medans den andra försökte manövrera bort mig mot en vägg för lite discodans som eventuellt skulle leda till hångel. Detta skedde nästan alltid till tonerna av Blondie, och han fick aldrig hångla. Liza brukade surt dansa ifrån kompisen som jobbade hårt på den avledande manövern och vispa bort mot mig för att bestämt bumpa bort min kavaljer.

För ett tag sedan sprang vi på dom där två killarna ute. Man ba hej vi är samma duo som sist och vi ser nästan prick likadana ut. Det var då Liza hävdade att vi var som två pungkulor. Sedan menade hon på att även de två killarna var som pungkulor. Inseparable! A dynamic duo! Fast vi var mer som ett par perky pungkulor som nästan kryper upp i stjärten på innehavaren, medans snubbarnas pungkulepersonligheter var mer "som en jävla kalkonhals". Okej att klockan var typ 3 på natten, men jag tycker ändå att det var en ganska avancerad analogi hon fick till där.

En ocean av dubbla meningar.

Hej jag är en man nära Stockholm,
söker en dominant hästtjej för spän-
nande träffar. Jag rider själv.

(Mitt i Söderort Liljeholmen, 2/9)

Skintight, alright.

Jo jag såg när rapparen T.I retades med Russell Brand angående den senares mycket tighta byxor på presskonferensen inför VMA's. Han undrade "is that really denim", och efter ett jakande svar på frågan sa han något om att det var tjejbyxor. Visserligen har Russell väldigt tighta byxor, men inte tightare än vad man ser på snubbar en helt vanlig veckodag på Söder. And God bless them for it. Det påminde mig om ett uttalande Xzibit gjorde som liksom har fastnat i min hjärna. Han stog, sin vana trogen, i en tröja som räckte honom till knäna och skulle rymma en mellanstor barnfamilj, och kommenterade av någon anledning det enligt honom helt ABSURDA europeiska modet. Han syftade naturligtvis på det helt bisarra i att som man bära "a shirt, size medium, och såg sedan ut att hålla på att fnittra ihjäl över den för honom helt ofattbara tanken.

Här skulle jag kunna följa upp med en diskussion om hur tighta kläder anses vara något som endast brudar och bögar bör syssla med, eftersom de båda faller in i kategorier som med hjälp av sitt utseende bör försöka imponera på sexuellt lustande män. Men istället tar vi en bild på Xzibit och hans mycket manliga och extremt heterosexuella konfektyr.


we are the goonsquad and we're coming to town beep beep

En kärleksröst i natten.

Min inkorg, 20:21:
Med risk att låta som ett fyllosms, så är du det bästa som hänt mig denna sommar Joanie! Jag börjar dricka kl. 21 så akta dig! Det kommer mera.

Och så var alla grå moln som bortblåsta. Hör ni? Det är Mendehlsson som spelas. Bäva månde Kristdemokraterna.

En röst i natten.

Shaun: -"I'm gonna serenade you now. Naked with my guitar. Just like that guy in Central Park.
Jag: -"The naked cowboy?
Shaun: -"Yeah.
Jag: -"He's in Times Square..
Shaun: -"Whatevah.

Efterfest med kräft och läsk.

Hallåja,

ikväll ska jag äta kräftor. Shaun har svår skaldjursfobi och brukar väsa att han minsann inte förstår hur man kan äta "something with an exoskeleton". Jag fnyser naturligtivs högljutt och hänvisar till mitt skandinaviska kulturarv. Barbar 4 life! Och även om jag verkligen ser fram emot dom röda små liven så ska det erkännas att det bär mig emot att röra mig utanför lägenheten en kväll som denna när regnet verkligen vräker ner med ovanlig envishet. Helst hade man kanske knorvlat ihop sig på soffan under flera lager av filtar, men jag är fan tapper! På med ansiktet, klänningen och någon gammal framrotad höstkappa. Notera att jag inte nämner håret. Det ser för jävligt ut. Jag önskar att jag kunde printa ut en skitstor såndär Yearbook-bild och klippa ut ett hål för ansiktet och fäste det med snöre runt huvudet. Sen kunde jag trippa ner till tunnelbanan i godan ro. Jag kan liksom inte ha på mig mössa inomhus på en kräftskiva? Det är inte utan att man ibland önskade att man var slöjbärande muslim, alternativt sikh med en såndär mumsig turban.

Jag faller för grupptrycket.

Och spenderar 20 minuter med att Yearbooka mig själv. Kids, believe the hype.

Här, en osminkad bild från mina dagar i The Cosby Show:

Gorgeously Green.

Oprah har eko-tema och en eko-politikens Anna Skipper geggar med mask-komposter och pratar om aluminium i deodoranter och gud vet vad. Sen kommer tipset att man inte ska använda plastpåsar när man handlar mat utan att man ska ta med sig återanvändbara stora påsar och spara på miljön. Okej inte direkt Nobelprisvarning på det tipset, men väldigt roligt när Julia Roberts, som är gäst, berättar att hon alltid har stora återanvändbara påsar när hon handlar mat. -"And what I do is, I just leave them in the car so that I always have them with me when I shop for groceries!". Ekotanten hummar och ler och berömmer Julias initiativ. Skitbra! Lägg bara påsarna i bilen så ni inte glömmer dom! Ingen verkar tänka på bilen i den där ekoekvationen, utan alla ba "plastpåsar blir kvar på jorden i 1000 år!!!". Bitch please, om alla åker bil överallt hela tiden så spelar det ingen roll om plastpåsen ligger här och skräpar om 1000 år, för det kommer inte finnas något Här att tala om.

Jag reflekterar lite.

Kul att man bara nämner kändisar/tv-program/musik från England i inägget nedan :C

*andres lokko*

Höstdeppen.

Vad gör man när allt bara känns som en fruktansvärd grå, kläggig, iskall, seg jävla gröt? Vad gör man när man vaknar och inte hatar varenda grej i sitt liv, men åtminstone ifrågasätter varenda grej i sitt liv och undrar varför man har det man har och inte något annat istället? När man bara går omkring och är konstant förbannad och frustrerad på att det inte är jag som ser ut som Kate Moss, att det inte är jag som bor i det där skitfina huset i den där skitroliga staden, att det inte är jag som får oförskämt bra betalt för att göra något som andra betalar för att göra, att det inte är jag som ligger med Russell Brand. Vad gör man då?

Just nu självmedicinerar jag på sofflocket med The Mighty Boosh och den här:


Går sådär.