Three is the magic number.

Tre uppenbara tecken på att jag har PMS:

1. Börjar nästan grina åt en lite ensam tafatt dansande transa i tufsig peruk, alldeles för kort kjol och silverballerinas.

2. Börjar nästan grina åt att en man i 50-årsåldern är uppe och jobbar kvart över tre på natten med att dela ut DN till äckliga mediafamiljer med bostadsrätt "nära grönområde" för en lön som säkert inte ens räcker till espressomaskinen som står i de äckliga mediafamiljernas nyrenoverade kök med takspottar.

3. Börjar nästan grina åt Divine Comedys cover av Make it easy on yourself i iPoden och måste tårögd mima med när jag går längs med trottoaren.

Snillen spekulerar.

Konversation över en öl eller två eller tre.

Jag: -"Men kräftor går väl baklänges?"
Kollega 1: -"Kräftor går inte baklänges!"
Jag: -"Går räkor baklänges?"
Kollega 1: -"Räkor kan inte gå. Dom simmar baklänges!"
Kollega 2: -"Det gör dom väl inte?"
Kollega 1: -"Jo, klart dom gör. Dom är ju cirkelformade!"
Kollega 2: -"Men vad fan har dom ögonen till då?"

Dagen min tro på mänskligheten dog.

Man vill ju bara BiB:a sig själv in i evigheten när man exponeras för denna rubrik. Kom ihåg det om tio år Victor, när jag sitter på en parkbänk och smuttar på en alkoholstinn herrdeodorant. Det var den här bilden, som du så omtänksamt mailade mig när du själv tryggt befann dig på andra sidan jorden, som slutligen knäckte mig. Kom ihåg det.

You preggers? No, just fat.

Dålig idé: leta reda på en helkroppsmingelbild av sig själv tagen i dagsljus.

WHAT WAS I THINKING?

Microsambo.

Shaun har börjat med Twitter. Jag erkänner mig vara lite lockad, men nöjer mig än så länge med att kolla in andras. Kanske om jag hade en lite mer Twitter-vänlig telefon. Hm.

Någonting att äta.

Idag lurade jag iväg en en brett leende Asian American till Pelikan och sa till honom att beställa "salty pork with root vegetable mash". Det var alltså min rätt trött hjärna som översatte begreppet "stekt fläsk med rotmos". Why rotmos, you ask. Han dök liksom upp som en gourmandernas Jack in the Box och ba "hello i want to eat traditional Swedish food! Like what your mom used to make you for dinner as a kid!". Jag och min kollega, som är vana att besvara samma frågor om toaletter, vaktparader och den där mammaknullande isbaren dag ut och dag in, tittade hjärnslött på varandra och sa typ "Eh, meatballs?". "Oh, I had meatballs in IKEA", svarade vår glada amerikan. "Maybe...herring? Fermented herring?", svarade min kollega. "Yeah, I had that in Copenhagen", svarade mannen. Då spelade jag i ren förtvivlan ut Pelikan-kortet.

Min fråga är: fermented herring? Alltså surströmming. Och rotmos? Det har jag aldrig blivit serverad hemma någonsin. Och ändå så var det våra spontana reaktioner på frågan. Exakt hur hjärntvättade är vi när det kommer till kritan och man ska presentera typisk svensk kokkonst? Vi kanske borde ha skickat honom till ICA med en inköpslista bestående av leverpastej, Krögarpytt och Bullens pilsnerkorv. Det är iallafall mat jag någon gång blivit serverad av mina föräldrar.

Hoppsan.

Att jobba dagen efter man kommit hem från festival kändes sådär. Trots att festivalen inte innehöll något jävla tältande. Men å andra sidan kanske på grund av att Arlanda Express kände ungefär såhär: "varför köra de sista tre tågen på dygnet när man kan ställa in alla tåg 6 minuter innan avgång när man är säker på att 150 personer redan betalat för en biljett i våra automater och alla våra bemannade kassor stängt, okej det låter som en skitbra idé NU KÖR VI". Alltså hatet. Oj vad det brann. Men hem kom vi tillslut och efter fyra timmars sömn var det bara att infinna sig nystruken och vänligt leende på en Turistattraktion nära dig.

Vet ni jag har hittat så roliga Amy Diamonklipp på YouTube. Okej, jag vet att det där lät otroligt tveksamt. Men dom är det. Lovar. Ska visa någon dag.

Okej en asäcklig stor monstermal flyger längs med fönsterrutans utsida. Men EW dom är ju två! Måste släcka lampa + dator och tänka på raindrops on roses and whiskers on kittens.

Wayne Out West

Om några timmar!

Hello Gothenburg!

Fatta blogghappening, just nu sitter jag och släkten och har datanördsparty i deras luxuösa våning. Alla har varsin dator, utom Shaun som har sin iPhone. Man ba "socialt beteende much?". Jag älskar det. Varför prata när vi kan typ Facebookchatta med varandra?

Vi har iallafall anlänt för att närvara vid ett event av typen "musikfestival". Den här musikfestivalen heter Way Out West och tydligen så är vi inte ensamma om att ha hittat hit. Det kommer bli fedt!

Världens bästa.

Idag är det pappas födelsedag. Igen. Och jag känner att jag vill göra något fint och bra och fantastiskt den dagen för att på något sätt hylla och fira en fin, bra och fantastisk person. Men som vanligt så omges jag av en massa Måsten och Borden och det blir inget av. Ibland känner jag att skulle vilja skriva om honom här. Berätta om honom, hur han var, vad vi gjorde. Men ingen människa kan sammanfattas i ett ruttet litet blogginlägg och särskilt inte han. Ibland blir jag väldigt arg. Jag tycker det är så jävla orättvist att han inte fick finnas kvar, men en massa andra pappor som är helt värdelösa på alla sätt och vis får minsann fortsätta sina skitexistenser. Det är fan helt sjukt. Ge mig min pappa tillbaka, jävla helvetes livjävel. Jag är så trött på att sakna.

Intressen: killar, smink, disco.

Apropå allt skamlöst raggande som pågår i Pride Park så hade jag en diskussion med en vän om vilken "typ" man har. Rent utseendemässigt. Vad går man igång på? Länge var mitt svar: allt som ser ut som Brett Anderson. Eller. Det är väl fortfarande mitt svar. Men mitt svar just då i den diskussionen var "fulsnygga". Jag gillar fulsnygga killar och det är så jag brukar definiera mina preferenser när jag måste. Ni vet när man kan sitta och titta på personen jättelänge och ba "hmm är han sjukt snygg eller rätt ful?". Typexempel: Adrien Brody. Whoa Nelly, liksom. Men iallafall så kom jag fram till en ny hang up, nämligen de grå tinningarnas charm. Är det inte jävligt hett med lite grått hår eller är det nån sorts pensionärsfetischism jag helt plöstligt givit vika för? Vad är liksom the low down på det här? Jag menar inte silverrävar nu alltså, utan mer surfarsilvrigt. Typexempel: Wayne Coyne och Keith Murray. Hur vanligt är det att man får sådär lite lagom mycket grått i håret i relativt ung ålder och att man inte bryr sig om att färga? Borde det inte vandra omkring en massa människor och se ut såhär? Vart är dom? Come out come out, where ever you are.. så mamma får dräggla lite.

Love is in the air.

Hallå jag fick av någon mystisk anledning förtroendet att sätta ihop musiken till organisationens paraddeltagande. Känns sådär. Varför sa jag ja till det för? Sitter nu och poppar den ena osannolika låten efter den andra. Det här kommer ju bli helt schizofrent. Men visst kan man spela Naughty Girls (need love too) i paraden? Den kommer väl folk ihåg? Den är ju asbra. Sam Fox for president liksom. Om det skiter sig så har jag ju alltid mitt i sammanhanget oslagbara äss i rockärmen: