–" Å det är han som alltid spelar så fint på pianot."

Inte för att vara en förutsägbar svenskfröken eller så, men jag blev faktiskt himla glad när Akademien utsåg Tranströmer till årets litteraturpristagare. Grinade som om det vore lingonveckan när jag läste Åsa Beckmans intervju i DN.

Hon finns med på det familjefoto från en radhustrappa i Västerås från 70-talet som finns med i Staffans Bergstens biografi ”Tomas Tranströmer. Ett diktarporträtt”. Året är 1973. De som sitter där är Tomas, Monica, de två döttrarna och en stor svart newfoundlandhund. ”Där. Där. Där. Där”, sa Tomas när under intervjun i våras och pekade på alla i familjen och sa kärleksfullt: ”Mycket bra.”

Och när jag ändå är inne på att gråta, och på att vara förutsägbar, så kan jag ju utan att överdriva säga att jag fortfarande får det där våldsamma gråtsugen i magen när jag läser (eller hör) Romanska bågar.

Jag finns.

Hörrni, jag finns här. Jag är bara i lite allmän livschock just nu. Jag är så nära att kunna reda ut en massa livsknutar och om jag lyckas reda ut dom så skulle jag kunna få slippa gå omkring med en konstant molande psykosomatisk magvärk. Min hjärna är därför satt i total passivitetschock. Tyvärr innebär det även att jag inte har något att skriva om. Eller, det innebär att jag tror att jag inte har något att skriva om, men det har jag ju. Saker jag skulle kunna skriva om:

• att jag har träffat Effy TVÅ gånger
• att jag har hittat den perfekta Ron Swanson-färgen till mina vardagsrumsväggar
• att jag har börjat på ett nytt jobb
• att min nya rektor var utklädd till Eric Saade och mimade till Popular på förra skolavslutningen (mina förväntingar - skyhöga!!!)

Okej och det här då: skulle vara lite spontan och ba mobilblogga i personalrummet. Nej men då är mottagningen på min nya arbetsplats i paritet med typ Hitlers bunker. Så gick det med det.