Idag är jag Kathy Beth Terry.

Tyvärr utan Kenny G på taket och Hanson i trädgården.

Gästerna lindades och lades i en krubba.

Det kommer några grabbar hit som ska krubba.
...
Det betyder äta.

Men tack för förtydligandet, Per Morberg. Trodde grabbarna skulle komma för att sova i liten Jesus-säng i stallet ditt.

När verkligheten överträffar Photoshop.

Det här är ju ta mej fan det sjukaste jag sett.

Sam Seaborn is dead! Long live Chris Traegar!

40 är ju det nya 30 såatteh..

What Turning Forty Means to Me

I need to take my pants off as soon as I get home. I didn't used to have to do that. But now I do.

Byt byxor mot kjol och 40 mot 30. Åh herre.

Det där livet kan aldrig bli mitt.

Jag tycker att bilderna hos Niotillfem och Elsa Billgren är underbara. De är en tillfällig tillflyktsort bestående av vintageklänningar, råbiff och perfekta kamerainställningar.

Jag önskar bara ibland att någon kunde fota lika extatiska hemmafester i ett föräldrahem som inte är en etagesexa i Vasastan, utan en trea i Farsta. Att någon visade upp ett välstylat hem hos två nygifta i Hallonbergen. Att en underbar förfest som kantas av bubbel och några omgångar galenpanna kunde få hända i Vårby gård. För bilderna som jag scrollar mig igenom nu kan jag på intet sätt relatera till.

Visst, jag har sett Nio till fem-Sandra blixtra förbi på festival, och jag har bläddrat bland klänningar på Beyond Retro samtidigt som Elsa står några meter bort och plockar bland plaggen på en annan klädstång. Vi delar platser i staden, men vi delar inte liv och förutsättningar. Deras uppväxt i innerstan med föräldrar utan ekonomiska bekymmer har inget att göra med min uppväxt i Solberga hos en sjukpensionerad pappa. Jag försöker inte göra politiska poänger, jag försöker bara dela med mig av känslan att vara så nära, men ändå så jävla långt borta. Deras liv, med spontan Sonia Rykiel-shopping och smakfullt ljussatta karriärer i New York, kan aldrig bli mitt. I teorin skulle jag kanske kunnat bana en yrkesväg som så småningom gör att mina barn kan åtnjuta det som dessa tjejer och deras vänner kan, men jag kommer aldrig spendera semesterveckor hemma i mina föräldrars etagevåning i innerstan. Jag kommer aldrig hålla en bröllopsfest i åttarummare på Östermalm.

Mitt klasskomplex må ha tagit mig till en välmående närförort och ett medelklassigt DINKY-liknande liv. Men min inre förortstonåring, som hade kunnat engagera sig i rituell slakt för en plats på Södra Latin när närhetsprincipen var allrådande, skulle bli så vansinnigt glad om hon kunde få sig till livs en liten ynka bild på en underbar lördagskväll fotad med dyr kamera och redigerad till Paraplyerna i Cherbourg-stadium av en tjej som inte fötts med silversked i mun.

Det hade jag kunnat relatera till utan att de sämsta, onekligen grönt färgade, sidorna av min personlighet hade visat sin fula nuna med jämna mellanrum.

"A voice that was filled with such power and pain that it was at once entirely human yet laced with the divine."

Och om Amy Winehouse skriver Russell Brand en väldigt läsvärd text på sin blogg.

I tread a troubled track

Om Utøya.

Som så många andra med mig har jag också spenderat varma sommarveckor på läger tillsammans med jämnåriga för att diskutera politik och organisation, leka fåniga lekar, bada mitt i natten och frenetiskt fika var tredje timme. Jag har suttit på solvarma trätrappor och gråtit över killar, för att bara några timmar senare diskutera skolidrottens vara eller icke vara sittandes under ett krokigt gammalt päronträd. Jag har skrattat så jag nästan kissat på mig, åkt hem, längtat tillbaka och jag skulle ljuga om jag sa att dessa sommardagar i kollostugor runt om i Stockholms skärgård inte hade påverkat mig. De har hjälpt till att forma mina politiska åsikter, påverkat mitt yrkesval, och antagligen viktigast av allt: gett mig några av mina allra bästa vänner.

Jag har så otroligt svårt att förstå hur sommarlägersidyllen, "min ungdoms paradis" som Jens Stoltenberg sade, kan rämna - ömsa skinn - och bli ett inferno. Rädda små tonåringar som jagas med automatvapen, som luras, "kom hit, jag har något att berätta, jag är polis", för att sedan bli skjutna i ansiktet. Det hade kunnat vara jag, det hade kunnat vara mina bästa vänner, som förtvivlat försökt hitta ett gömställe bland klippskrevor och tallar, som kastat oss i vattnet för att försöka simma till fastlandet. Jag kan inte ens föreställa mig hur det måsta kännas att ligga under två skjutna lägerkamrater med blodlukt i näsborrarna, dödsångest i strupen och det sköra hoppet om överlevnad i hjärtat.



Jag har suttit klistrad framför nyhetsrapporteringen och Twitterflödet sedan i fredags eftermiddag. Jag har läst ögonvittnesskildringarna, för det känns som om jag har en skyldighet att försöka förstå och ta del av det ohyggliga som hänt. Jag har tvingat mig själv att svälja klumpen av tuggade frukostscones, det är svårt att njuta av en frukost när bilder på Utøyas likfyllda stränder kablas ut.

Och samtidigt; livet går vidare. På tunnelbanan pratar folk om fotboll, fester och bad. Själv ska jag om några timmar spela minigolf med några av de vänner jag fann på sommarläger som tonåring. Krama dom lite extra hårt. Försöka slå åtminstone ett hole in one. Och aldrig någonsin glömma hur skört allt är.

Avdelning halvbra men ändå ganska helbra rubrik-kombo

Ett tydligt tecken på att man sett väldigt många avsnitt av Parks & recreation på väldigt kort tid:

man använder "Ron Swanson's office" som referens när man föreslår ny väggfärg i vardagsrummet.

Ziperaller är till salu, morötter likaså. Om detta tvista vi icke.

Du har ju naturligtvis sett dom, du också. Dessa Facebook-banners (eller vattenstämplar) där man gör ett statement via sin profilbild. Jag brukar inte hata på så kallad slacktivism (tycker det är ett ganska trist begrepp, typ "du har en åsikt - men engagerar dig inte PÅ RIKTIGT, FY! DÅLIG MEDMÄNNISKA!". Ba eh jag har jävligt mycket åsikter om det mesta, måste jag engagera mig praktiskt i alla dessa frågor för att dessa åsikter ska vara legitima?), men blir orimligt irriterad på bannern som lyder "Barn är inte till salu". Det är inte åsikten jag irriterar mig på, utan formuleringen. Enter, hårklyveri:

Jag förstår andemeningen, men liksom - jo, det är de ju? Det är väl det som är själva problemet man protesterar mot? Aah, tankevurpan! Barn är till salu. Det tycker jag är dåligt. Det visar jag genom att skriva "Barn är inte till salu" på min profilbild. Men, om barn inte är till salu.. vad protesterar jag då mot? I rimlighetens namn borde väl bannern lyda "Barn ska inte vara till salu". Till exempel. Poängen är att det är konstigt att protestera mot något genom att formulera sig som om problemet inte existerar.

Eventuellt håller jag bara på att långsamt glida in i komplett vansinne. Tack och hej.