Stolpskott.

Det finns såklart både fördelar och nackdelar med att jobba på en skola som ligger i ett område som präglas av ytterligheter som lågutbildade knegare, analfabeter och medelklassiga radhus-Svenssons. Vårt elevunderlag har ju en rätt brokig bakgrund, kan man säga. Jag tycker typ jämt att det är något vi kan använda till vår fördel och jag är fullt och fast övertygad om att mina elevers toleransnivå för normavvikelser ändå är rejält mycket högre än vad den är hos elevunderlaget i skolor med en mer homogen bakgrund.

Men. Eftersom eleverna rent generellt är språkligt svaga så ger det såklart genomslag i allt skolarbete och många har en rätt skev uppfattning om vad som faktiskt krävs för högre betyg. Våra starkaste elever skulle kanske landa i ett mellanskikt på en annan skola. Eleverna kan inte relatera till abstrakta målpapper och hänfaller allt som oftast åt det som var verklighet när jag gick i högstadiet: relativa betyg. Alltså: de ser sig själva i relation till klasskamraterna och argumenterar sedan enligt devisen "men jag är ju mycket bättre än X och borde därför ha ett VG om X har G". Typ. Då är det jävligt svårt att stå där och vifta med kursplaner och ba "men G är ju ett väääääldigt brett betyg!". Ingen bryr sig liksom. En skola med betyg är en skola som lär sina elever att fokusera på betyget snarare än kunskap, så det där med vad man *faktiskt* presterar är bara intressant så länge man jämför det med någon annan i klassen.

Så jag har en elev som verkligen är svag i svenska. Han når målen för godkänt, men mycket mer än så är det inte. Men han förstår inte det. Han resonerar nämligen som så: "jag jobbar ju jättehårt, jag borde få VG". Det är en annan vanlig missuppfattning som är jobbig att reda ut. Det är inte kul att behöva säga att stenhårt jobb är en förutsättning för att du ens ska nå målen för godkänt, att det liksom inte är arbetsinsatsen som sådan som betygssätts. Det här har jag förklarat för honom sedan höstterminen i åttan, men han har inte riktigt greppat detta ännu. Och det är ju svårt - svenska är inte som andra ämnen. Det är inte så enkelt som att sätta upp mål av typen "förklara fotosyntesen" eller "du ska kunna lösa den här typen av ekvationer". Min förhoppning är att han ska förstå detta, typ lagom till skolavslutningen i juni.

Nyss dök han upp på Fejjan. Efter en trevande inledning där han frågade hur jag mådde utspelar sig följande konversation:

Elev: -"hur ska man göra för att få ett högt betyg"

Jag: -"det beror väl på vilket ämne?"

Elev: -"sve"

Jag: [tar sats för att säga samma sak för 1288489372:e gången]
- "ja du, det är svårt att svara på. du vet, det är inte som so eller no där du kan plugga järnet ett tag inom t.ex franska revolutionen och sedan gå och skriva ett prov."

[kommer här någonstans på den lysande idén att använda en liknelse han förstår - sport]

"det är lite mer som fotboll eller annan sport. man måste öva och spela jämt, hela tiden, för att bli bättre och bättre och utvecklas och hålla sina färdigheter på en jämn nivå. de bästa fotbollsspelarna har ju spelat länge. de vaknar inte bara upp en dag och tänker att det vore kul att vara asbra på fotboll och blir upplockade av champions league efter två veckors intensivt fotbollsläger."

Elev: -"vad vill du komma fram till ?"

Jag: *går med i gruppen 'Det är inte jag som förklarar dåligt, det är du som fattar trögt'*

Jackie vs Nemo

Istället för att rätta uppsatser, något jag verkligen borde göra just nu, sitter jag och tittar på Kungarna av Tylösand och tänker på hur alldeles för nykter jag är för att kunna titta på denna studie i mänsklig förnedring. Att den där Erica pratar i konstant Tigerjaktsläge är mitt minsta problem, att Nemo en halvtimme in i programmet lyckats visa kuken två gånger och ollat en rumskamrat i örat är ett lite större problem.

Jag tycker det känns så symptomatiskt att när Paradise Hotel visades senast så fullkomligt överöstes vi med analyser av hur framför allt Jackie Ferm egentligen mådde. Hon var väldigt ung, inne på sitt andra utvik och låg med killar i tv. Hennes kända pappa och deras trassliga relation och vad den lett till diskuterades en del, och nästan alltid i relation till att hon ansågs vara sexuellt utagerande. Och liksom, ja, det är klart att man kan spekulera i det - speciellt när hon först uttalade sig om att utviket var en hämnd på pappa. Men nu undrar jag vart alla analyser av Nemos serieknullande och tvångsnäckande förs? Jag läser mycket om Nemo och Jockiboi, men det är mer inriktat på vilka oseriösa morons de är. När ska vi prata om hur de mår egentligen, och vilka barndomstrauman som ligger bakom deras nersupna liggparad? Det pratas mer om deras töntiga frisyrer och fula tatueringar än deras eventuella självdestruktivitet.

Jackie insisterade om och om igen på att hon faktiskt mådde bra och fattade aktiva medvetna beslut om sitt liv och sitt kändisskap, och vi tvekade och tvekade och kan hon verkligen må bra? Är hon inte manipulerad av någon endaste person? Nemo och Jockiboi är kanske två jubelidioter, men att de mår bra och styr över sina handlingar - det verkar ingen tvivla på.

Årets mest orimliga affisch?

Naken-Janne och Jockiboy i all ära..

men nu har väl ändå de svenska dokusåpenamnen nått en ny all time low? Eller high. Beror sig kanske lite på hur man ser på saken.