En annan höjdpunkt under julfirandet i England var mötet med Bap* Van! BAP VAN!
Vi traskar genom sjaviga industriområden i närheten av ett stort fängelse första gången jag får uppleva Bap Van. Utanför en lagerlokal kommer den körande i fjärran. "Oooh, it's Bap van!", säger mitt sällskap förtjust. Det dröjer inte många sekunder innan jag förstår hans plötsliga entusiasm för denna till synes oansenlinga skåpbil.
Tänk er glassbilen, fast istället för glass stannar den till och säljer mackor och fika. Den döps till det klatschiga namnet Bap Van och likt glassbilen har den en glammig sirensignatur som varskor människor om dess ankomst.
...BAP VAN!
* Bap: eng. för brödbit, brödbulle.
lördag, januari 14, 2012
tisdag, januari 03, 2012
En överdos Food Network.
tisdag, januari 03, 2012
Jag har tillbringat två veckor av mitt jullov i England. Man skulle kanske kunna lockas till att tro att jag tillbringat dessa två veckor med att göra juliga engelska saker, men då familjen jag varit här för att träffa inte är så intresserade av juliga saker har jag mest tittat på Food Network. Jag har glott så mycket på Food Network att jag på blott två veckor skapat vänner och fiender bland kanalens tv-kockar.
Bubblare på kärlekslistan är Jun Tanaka. Jun Tanaka valsade in i mitt hjärta när han lagade saffron poached pears with chocolate mousse. Hallå?! Extra plus i kanten för att Jun är så GOLLIG och uppmuntrande i sitt sätt. Han får mig att tro att det är möjligt att laga den ena omöjliga maträtten efter den andra.
Att Nigella fortfarande regerar med fast hand i tv-matlagningens rike är plågsamt tydligt. Jag älskar Nigella och är lika förtjust i hennes mat som i hennes dyra jumprar. Hon får mig att vilja åka hem och laga en hel jävla kyckling? Marinera små korvar och köra ner i ett ihåligt bröd? Fritera små bläckfiskar och äta direkt med välmanikyrerade händer? Helt orimligt och helt klart ett bevis på att Nigella är och förblir Queen of food porn.
Nigellas raka motsats är präktiga low-fatkocken Ellie Krieger. Dör på hennes beskäftiga uppsyn och antiseptiskt blekta leende som ger mig tips om hur jag kan äta kalorisnålt på italiensk restaurang för att sedan baka någon sorts monstrositet till pastarätt med fullkornspasta och zucchini. "It's healthy and delicious". Ba okej håll käft.
Inte lika bantningsorienterat är Ace of Cakes. Så mycket potential med ett program om ett gäng galna tårtmakare som gör zombietårtor med power tools, men helt seriöst så är varje program precis likadant. Tårtmakarna får ett till synes omöjligt tårtuppdrag, tårtmakarna lagar tårtan utan problem, kunderna säger att tårtan är fantastisk. Lägg till att tårtmakarkungen har ett vidrigt fittskägg och att det hela tiden finns en liten brasklapp om att det är okej att göra tårtor om man är en tuff kille med Limp Bizkit-komplex, bara man gör dom med motorsåg. So over it.
Värst av alla är dock Barefoot Contessa. Vet inte ens om jag kan beskriva vad det är som irriterar mig med detta program, men det går ju inte att komma ifrån programledaren och kocken Ina Garten. Ina Garten är en rik kärring som bor i The Hamptons och är så vidrigt amerikanskt ogenuin att jag vill ställa mig upp och moona tv:n så fort hennes självgoda nuna dyker upp i rutan. Hon verkar gullig om man till exempel bildgooglar, men låt er inte luras. Bakom varje leende och varje uttalat "amaaazing" döljer sig en ekande tomhet och en död själ.
Nu, dagen innan jag återvänder till mitt Food Network-lösa liv i Sverige, känner jag dock ett visst mått av panik inför att inte ha tillgång till alla dessa program. Till och med Ina Gartens slemmiga demonstration av hur man viker en megastor linneduk inför festen man naturligtvis kommer att ha för sina 50 närmaste vänner känns svår att klara sig utan. Bullen, är jag normal?
Bubblare på kärlekslistan är Jun Tanaka. Jun Tanaka valsade in i mitt hjärta när han lagade saffron poached pears with chocolate mousse. Hallå?! Extra plus i kanten för att Jun är så GOLLIG och uppmuntrande i sitt sätt. Han får mig att tro att det är möjligt att laga den ena omöjliga maträtten efter den andra.
Att Nigella fortfarande regerar med fast hand i tv-matlagningens rike är plågsamt tydligt. Jag älskar Nigella och är lika förtjust i hennes mat som i hennes dyra jumprar. Hon får mig att vilja åka hem och laga en hel jävla kyckling? Marinera små korvar och köra ner i ett ihåligt bröd? Fritera små bläckfiskar och äta direkt med välmanikyrerade händer? Helt orimligt och helt klart ett bevis på att Nigella är och förblir Queen of food porn.
 |
| Nigella, dyr jumper, en dessert. |
Nigellas raka motsats är präktiga low-fatkocken Ellie Krieger. Dör på hennes beskäftiga uppsyn och antiseptiskt blekta leende som ger mig tips om hur jag kan äta kalorisnålt på italiensk restaurang för att sedan baka någon sorts monstrositet till pastarätt med fullkornspasta och zucchini. "It's healthy and delicious". Ba okej håll käft.
Inte lika bantningsorienterat är Ace of Cakes. Så mycket potential med ett program om ett gäng galna tårtmakare som gör zombietårtor med power tools, men helt seriöst så är varje program precis likadant. Tårtmakarna får ett till synes omöjligt tårtuppdrag, tårtmakarna lagar tårtan utan problem, kunderna säger att tårtan är fantastisk. Lägg till att tårtmakarkungen har ett vidrigt fittskägg och att det hela tiden finns en liten brasklapp om att det är okej att göra tårtor om man är en tuff kille med Limp Bizkit-komplex, bara man gör dom med motorsåg. So over it.
Värst av alla är dock Barefoot Contessa. Vet inte ens om jag kan beskriva vad det är som irriterar mig med detta program, men det går ju inte att komma ifrån programledaren och kocken Ina Garten. Ina Garten är en rik kärring som bor i The Hamptons och är så vidrigt amerikanskt ogenuin att jag vill ställa mig upp och moona tv:n så fort hennes självgoda nuna dyker upp i rutan. Hon verkar gullig om man till exempel bildgooglar, men låt er inte luras. Bakom varje leende och varje uttalat "amaaazing" döljer sig en ekande tomhet och en död själ.
Nu, dagen innan jag återvänder till mitt Food Network-lösa liv i Sverige, känner jag dock ett visst mått av panik inför att inte ha tillgång till alla dessa program. Till och med Ina Gartens slemmiga demonstration av hur man viker en megastor linneduk inför festen man naturligtvis kommer att ha för sina 50 närmaste vänner känns svår att klara sig utan. Bullen, är jag normal?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
