You're going to reap just what you sow.

Måste ju bara älska min mentorselev som tagit på sig uppdraget att facerapea varenda kotte med en dator och ett Facebook-konto som kommer i hans närhet. Vet inte hur många gånger jag loggat in på mitt lärarkonto och läst en märklig status i feeden som det visar sig att han varit skyldig till.

Idag berättade han hur han fullkomligt kastat sig över datorn när hans kusin, som går i parallellklassen, lämnade rummet under en pågående Facebooksession igårkväll. Snabbt som attan skrev han en status om att han satt hemma och chillade i sina bästa rosa tights, tryckte på uppdatera.. och insåg att han var inloggad på sitt eget konto.

Han måste vara den första i världshistorien som lyckats facerapea sig själv.

Tuut tuut!

AAAH! Man blir ju helt GALEN på att Twitter inte fungerar när en gammal klasskompis från grundskolan, tillika 5-barnsmamma, idag fyllt 30 och tackar för gratulationerna på Facebook med statusraden:

Är lyckligt lottad som har en underbar man som gick upp 04:00 imorse bara för att göra en ordentlig frukost åt mig för att sen överraska mig med Laila Bagge örhängen....

Laga mat - a beautiful mind style.

En annan sak jag har lärt mig om bloggande, inte genom chai latte-driven bloggcoachning denna gång utan genom gammal hederlig slutledningsförmåga, är att alla framgångsrika bloggare bloggar om sin mat. Det måste alltså vara ett säkert kort för någon som vill göra succé i det häringa "cyberspace" som alla pratar så mycket om.

Tänkte på det när jag lagade en skönt personlighetskluven middag idag. På ena halvan av tallriken: fetaostsallad. På andra halvan av tallriken: stekt marinerad quornfilé med bea. Hur tänkte jag där? Är jag lite mensig? Drabbades jag kanske av en liten stroke när jag handlade på ICA? Jag vet inte.


Här borde jag naturligtvis posta en bild på denna märkligt komponerade middagstallrik, men en förutsättning för att jag ens skulle kunna skriva detta var att jag åt upp maten. Men man måste ju ändå ha en bild ju!

Därför:

Klassfoto: Melodifestivalen 2011

En extremt klickbar bild, skamlöst stulen från Aftonbladet. Tack Jan Helin!

Den här bilden från genrepet tycker jag är väldigt rolig.

I bildens nav: Swingfly som sitter och blåser på sin nya Mello-tatuering (true story), tröstad av en uppmärksam dam utklädd till showdansande hockeydomare. Till höger om Swingfly en kristen Idol-kille som med händerna fromt knäppta i knät ber för Swingflys tillfrisknande eller kanske lite tender treatment från hockeydansösen. I förgrunden sitter Danny och kollar manikyren, helt omedveten om triangeldramat i bakgrunden. Erik Saade håller antagligen utkik efter ett förbannat syskonpar med efternamn Glenmark som nog har ett och annat att säga honom om upphovsrätt. Eventuellt bevittnar han hur nämnda syskonpar sakta stryper Fredrik Kempe i kulisserna. Och högst upp till vänster tronar Sanna Nielsen likt en självgod elevrådsordförande uppklädd i mosters fräckaste feststass.

Loves it!

Det kom ett brev med posten.

I hallen hittade jag vid hemkomst några kuvert som våra fönsterbytarsnubbar varsamt hade trampat lite på. Ett av kuverten var stort och jag kände trots fotavtrycken genast igen avsändaren som min gamla arbetsgivare Den Stora Turistattraktionen. Jag kände mig lite förbryllad. Varför skickar de post till mig? Jag har ju inte jobbat där sedan sommaren 2009.

Öppnade kuvertet och hittade ett mindre kuvert. Detta mindre kuvert hade ett tryckt emblem som jag kände igen.. mystiken tätnade. Öppnade det mindre kuvertet. Däri låg ett kort:



Och när jag öppnade kortet möttes jag av det här:





Ja. Det är handskrivet. Då kände jag typ såhär:






Ps. Sitter fortfarande på toa och bloggar.

Bildextra: gulliga pingviner och skojzig säl!!!

Gud vad mycket text det blev nu. Har ju lärt mig av självutnämnda s.k "bloggcoacher" att man ska ha mycket bilder när man bloggar. Annars orkar folk inte läsa och då får man inga läsare och inga läsare = inga goodiebags eller gratis sparkdräkter i fleece! Så kan vi verkligen inte ha det.

Därför:

Dessutom...

..så skulle jag verkligen behöva typ en pannlampa anpassad för läsning. Känner att det är ett ofantligt problem att min hjärna verkligen behöver läsa bok, tryckt på papper - ej elektronisk version, för att hitta behagligt sömntempo. Det är visserligen ett problem först när jag ställs inför det faktum att personen jag sover bredvid alltid somnar typ 3 sekunder efter att huvudet landat på kudden och att samma person inte kan sova om det är lampor tända.

Behöver alltså en pannlampa med extremt riktat ljus. Eventuellt med en svart skärm, som kanske fästs på huvudet meddelst hjälmliknande form, som liksom döljer ljuset för min medsovare. Högerställd helst dårå. Någon som har en på lager?

WIndow licker.

Jag vet inte om jag nämnt det (antagligen, typ 347676343 gånger), men jag bor i renoveringsskärselden. När mitt hus ombildades så gjorde folk som nyblivna bostadsrättsägare gör mest: slet ut kök och badrum, satte in nytt, rev väggar och lade nya golv. Sedan sålde de läggan, och in flyttade nästa Sköna Hem-idiot, som typ lade nya golv, villa ha duschkabin istället för badkar och enstaka hyllplan istället för skåp. Kvar satt vi envisa hyresgäster och gnisslade tänder.

Det borras fan ta mej vecka ut och vecka in i detta satans bygge. Och detta i ett icke ännu stambytt hus. Oh. The. Humanity.

Anystörd, nu har det dragits om el (halvlyckat resultat i ärlighetens namn, men låt detta bli material för en annan svada i renoveringshatandets namn) och nu är det dags för alla husets fönster att bytas ut. Topp!

Denna ljuva fönsterenoveringstid inleds med att ett schema för när vilka våningsplan kommer att beröras sätts upp. Jajamän. Vårt våningsplan ska få nya fönster ("Vi arbetar mellan 07.00-18.00" - say whaaaaat?) veckan jag har sportlov. Hur glad? Inte så det störde direkt.

Sedan följer cirka fyra veckor av intensivt borrande, från ca 07.15 på morgonen. Heeelt normalt. Alldeles, fulkomligt urnormalt.

En dag när jag kommer hem ligger en lapp i brevlådan. Det är ett förtryckt brev med handskrivna datum och tider på. Den meddelar mig att eftersom det finns så lite plats i huset måste alla våra nya fönster ställas på vår balkong i väntan på byte. Mm. Där har de stått - i typ två veckor. En annan dag när jag kommer hem, onsdag innan lov, ligger en ny förtryckt lapp med nya förtryckta tider utställd på vårt lägenhetsnummer. Den meddelar oss att fönstergubbarna gärna vill komma och slutföra de fönsterarbeten de påbörjat i vår lägenhet. På fredag. Mellan 07.00 och 18.00. Jag, i min enfald, antar iskallt att de har tagit fel lapp, och att de då menar att de ska komma och påbörja arbetet på fredagen. Två kvällars vansinnesmöblering följer när jag och sambo tar ner gardiner, hittar typ tre oanvändbara lampfötter gömda bakom dessa gardiner och försöker flytta runt möblemanget så att fönstergubbarna har en rörelseradie på cirka två meter, som efterfrågat. Sambo lämnar en lapp till fönstergubbarna om att de helst inte kanske behöver jobba mer än en dag nästa vecka när vi båda har semester och hans mamma är på besök.

Fråga: tror ni att vi, när vi kom hem på fredagkvällen, möttes av ett enda pyttelitet ynka litet jävla nytt fönsterhelvete?

Klart som fan att ni inte tror det. Ni vet bättre än så. Lappen hade de dock tagit med. Sedan har vi inte sett röken av de här tjommarna, men orka möblera tillbaka allt när vi vet att de kommer denna vecka? Nej, det orkar man ju inte. Alltså: bor i kaos.

Idag i brevlådan: en förtryckt lapp som säger att de ska komma och inspektera det supposedly genomförda fönsterarbetet imorgon. Mellan 13-17. Och jag liksom QUÉ? YOU HAVE GOT TO BE SHITTING ME? Liksom, ett: lär er att använda rätt jävla förtryckt lapp. Två: LÄR ER ANVÄNDA RÄTT JÄVLA FÖRTRYCKT LAPP så att denna förkylda subba vet om hon ska förvänta sig tryckluftsborr och arktisk kyla inomhus imorgon mellan 13-17 eller om det bara kommer en soon to be förvånad förman som på 5 minuter kan konstatera att det inte finns något fönsterarbete att inspektera!!!! Är det så mycket begärt?


Och med allt detta vill jag egentligen bara säga: sitter och bloggar på toa. Det enda rummet som går att vistas i är sovrummet och där sover sambon, som hävdar att jag knattrar för hårt på tangenterna (!!). Alltså sitter jag i vårt pyttelilla badrum, som för övrigt inte har ett enda fönster. This is not how I imagined life at 30!

Oh! The humanity!

Allvarligt talat, Vagabond..

...90-talet ringde och bad er dra åt helvete.