"Vad betyder IRL?"

Ska jag säga en grej som irriterar mig?

När man typ pratar om något via dattan, inte chatt-stylee utan kanske via något sorts mailsystem eller så, så ba använder man en term eller nämner ett namn och den man pratar med svarar (obs flera timmar/dagar senare) och undrar "vad/vem är det?". Okej, way to go att sakta ner vårt kommunikationsflow här liksom, har du hört talas om Google? Wikipedia? The god damn internet???? Det irriterar mig.


Klart slut!

lololololol.

"...men jag vet tyvärr hur svårt det är då man måste tåla så mycket mer skit som underviktig än vad normal eller överviktiga behöver."

Hahaha! Hahahahahahahaahahahahahahahahahaha! Aaaaaahahahahahahahaahah!

Little 15

Jaha hörrni, idag hängde jag på gymnasiemässan med min nia. Det mest spännande som hände var att jag tre gånger blev misstagen för elev. Inte så att högstadieelever kom fram och trodde att jag var gymnasieelev, utan tvärt om. Tre skolor försökte pracka på mig ansökningspapper och information. Min medmentor skrattade rått, jag höll käften, tog ansökningspapperen och gick.

Slutsats: ser uppenbarligen megafräsch ut för mina 29 år.

"I am... the goddess of fierce"

Sedan slår jag på tv:n och slås av Tyras extrema megalomani (jag vet, yet again..) och bara HEEEEELL NOOO, den här skiten är för bra för att inte föras vidare.



Liksom, the goddess of fierce? The goddess of SHEER AND UTTER MADNESS, snarare.

What do you do when words are not enough.

"Och sedan undrar jag och min mamma när du ska uppdatera din blogg...",
och vad svarar man på det? Varför skriver jag inget? Har jag inte längre något att berätta? Kanske inte. Kanske är orden slut. Jag vet inte. Jag funderar lite på det ibland, men kommer inte riktigt fram till något. Kanske är det bara bredden på inläggen som är fel, typsnittet som är för stort, headern som är för gammal. Jag vet inte. Men jag vet att jag inte kommer skriva ett inlägg där jag lovar bot och bättring, för jag är usel på att hålla löften. Kanske har jag bara inte något att berätta.

Sedan sitter jag på tunnelbanan en eftermiddag som präglas av ett envist jäkla snöande och sakta men säkert drabbas jag av den där känslan av att vara omgiven av freaks. Typ: jag har satt mig mitt i ett hemligt cirkussällskap. Typ: Shaun i Shaun of the dead går ut för att köpa tidningen en bakismorgon och märker inte att alla som stapplar längs trottoarerna är zombies. Typ så. Bredvid mig en urgullig liten två-åring. Mitt emot henne en man som på intet sätt ser ut att vara mentalt kapabel att ta hand om ett barn. Är två-åringen själv? Hon tittar ihärdigt på sina medpassagerare. Tvärs över gången en kvinna som sitter och ritar cirklar i luften framför sitt eget ansikte med en liten metallpenna, oavbrutet i 5 stationer. Några säten bort en man som har packat upp allt innehåll i en svinstor dramaten och organiserar prylarna prydligt på fyra säten. I Örnsberg visar mannen snett mitt emot det första tecknet på att ens känna den lilla knäpptysta två-åringen bredvid mig, när han sakta lyfter upp henne och trycker henne längre upp mot ryggstödet. Hon är som en stor plommonfärgad kåldolme och rör inte en min. Lever hon, ens en gång?

Vad vill jag säga med det här då? Vet inte riktigt. Men att orden skulle ha tagit slut går jag bara inte med på. Jag är nog bara lat.