måndag, november 16, 2009

Gregorius.

måndag, november 16, 2009
Så jag har läst Gregorius av Bengt Ohlson de senaste dagarna. Känner att boken inte riktigt lever upp till förväntningarna. Även om Bengt Ohlson är en mycket skicklig hantverkare så känner jag bara ett pubertalt "och??" välla upp inom mig. Jag gillar verkligen Doktor Glas, den rör sig i ett behagligt mak framåt i berättandet och nya komplikationer uppstår längs med färden. Det är kärleken till Helga, hatet mot Gregorius, avundsjukan och besvikelsen när Doktor Glas inser att Helga har en älskare, och slutligen frågorna kring mordet på Gregorius. Vi har en plot, liksom. Sedan går det inte fram i en särskilt rasande fart, eller är särskilt vulgärt övertydligt *tar jobb på Kupé som bokrecensent*, men det är ändå himla bra. Bengt Ohlson har liksom allt det där runt omkring, miljöer, samtal, tankar och inre monologer. Men ingen plot. Ba jaja, Gregorius är en människa med fler sidor än en, men behövdes det verkligen 400 sidor för att konstatera det? Började längta efter mordet redan runt sida 100.

1 kommentarer:

Jesse sa...

Var inne på samma spår själv faktiskt. Det är uppebart att han VILL för mycket, vill vara som Söderberg, vill skriva som Söderberg, vill skriva floder, vill vara svår. Men det blir som du säger, mitt bland allt villande försvinner handlingen - något en bok inte har råd att förvilla sig kring.