torsdag, oktober 30, 2008

Det vitaste ögonblicket i medias historia?

torsdag, oktober 30, 2008
När Nyhetsmorgon och Gomorron Sverige blir alltför upptagna med att diskutera sport eller krämpor med någon random doktor så brukar jag slå över till Vakna med The Voice. När jag väl kom över Paul Haukkas fruktansvärt irriterande vana att jämt och ständigt titta rakt in i kameran, även när han samtalar med någon i studion, så insåg jag att den lite babbliga och opretentiösa stämningen i studion är precis det jag orkar med att ha på i bakgrunden när jag vaknar. Men den där Jakob. Han är ju inte rolig. På något sätt. Någon gång. Och det behöver man väl inte va, men han har ändå fått det här jobbet i egenskap av komiker? Och jag står inte ut med den förmodat coola grabbifieringen av honom. Som när han springer runt med sin egen lilla kamera och det ska kallas för Jake cam. Det ska låta coolt, men låter så sjukt töntigt. Men värst av allt är inslaget Rap attack. Förutom det down right aspiniga namnet på inslaget så går det alltså ut på världens ofräschaste humorkoncept: rolig rap. En gång i veckan skriver Jakob en rap som han sen framför live i studion med komp. Och det är så sjukt dåligt och så vansinnigt o-roligt och påminner bara om 50-årsfester på 90-talet när alla oldies skulle ge sig på att "rappa" sina tal vid middagen. I Jakobs fall kan jag dessutom inte låta bli att känna att han innerst inne tycker att han är ganska bra på att rappa, att umgänget med Özz Nujen liksom ska ha blattefierat honom lite skönt och att han därför har en fallenhet för att rappa. Sedan gömmer han det bakom en humorsköld som förevändning för att få visa hur grym han egentligen är och hoppas i hemlighet att förortskidsen ska sitta hemma och ba "fan den där Jake, han är fan grym asså, tjockt grym jag svär!". (obs detta är ej sättet på vilket förortskidsen talar, men jag inbillar mig att ärkerappern Jake tror det)

I vanliga fall så måste jag byta kanal när han kör sin jävla rap attack (alltså det uttalas på engelska i jingeln, det är därför det är särskrivet). Igår så hann jag dock inte, och tack vare det har jag nu fått uppleva det jag skulle vilja definiera som det vitaste ögonblocket i medias historia. Värre än när Ingvar Carlsson rappade på Sossarnas galafest iförd skojig peruk. The Artist Formerly Known As Blondinbella är i studion och pratar om sin blogg och visar upp sin tandblekning. Allt är fnissigt och inget stör än så länge min morgontrötta hjärna. Då slår Jakob till med sin rap attack och börjar rappa om Blondinbella. Jag känner hur en ven i min panna börjar bulta oroväckande hårt och slänger mig fram mot fjärrkontrollen. Lyckas tillslut byta kanal. Idag går jag in på Blondinbellas blogg och läser följande:

Visst gick The Voice bra? Och vilken härlig rapp-sång de sjöng för mig och med redaktörn Kjell i bakgrunden!

Det var en rapp-sång! En härlig rapp-sång! Som Jakob sjöng! Nog för att Jakobs rapp är under all kritik, men har en tonåring någonsin låtit mer som svenne-Berta 87 i ett uttalande om västvärldens mest dominerande musikstil? Och det här uttalandet gäller alltså den vitaste rappen i svensk mediahistoria, och ett plus ett blir ju som bekant två.

14 kommentarer:

Victor sa...

hahahaha! men du, vi vet ju att ingen attack är bättre än öppna kanalens KNASATTACK!

Johanna sa...

AHAHA! Jag hade glömt knasattack! Ahahahahaha! Hur kunde jag glömma det? Ett av de roligaste ögonblicken i mitt liv!

Anonym sa...

Så jävla roligt inlägg.

Anonym sa...

Briljant. Fullständigt briljant.

Jag länkar.

Anonym sa...

Mmm... smack!
Varje morgon när jag vaknar undrar jag om dagen kommer att föra något i min väg, något som motsäger min uppfattning att mänskligheten mest består av wannabees på väg down the drain. Jag kan inte påstå att det händer särskilt ofta. Men idag hände det. Här och nu.
Snygg är du också.
/Rune_zinken

Anonym sa...

Fantastiskt.

Redan i gamla Cheers skojade de ju om oldies rap? Avsnittet sändes antagligen bara ett par år innan Blondinbella föddes... :)

kaprate kid sa...

Jag läser inlägget och skrattar. Läser det igen och skrattar.
Läser det igen och skrattar.
Läser det igen och...
Fullkomligt briljant!

Johanna sa...

Hanna: Tack! Jag tycker att det är lika delar humor och förskräckelse, tror jag.

Prankmonkey: Omg! Det skulle du gjort tidigare, kolla alla fina kommentarer jag fick på köpet. Tack du!

Rune: Bilden är liten och ljuset fördelaktigt, men tack!

Jonas: Gamla människor som försöker sig på rap är roligt. Det går inte att undvika. Men det är också fruktansvärt på så många sätt. Värst är det väl ändå när de liksom ska spexa, och det slutar med att dom bara läser sina rim med extremt konstig intonation.

Kaprate Kid: Tack så jättemycket! Tål det att läsas om så får jag anse mig vara mer än nöjd!

Anonym sa...

Jag håller med alla förestående talare.
Jag har nu hittat ett nytt verktyg för humorverifikation, dvs om personen jag pratar med delar min humor. Innan brukade jag visa Plötsligt i Vinslöv men nu räcker det med att läsa Det vitaste ögonblicket i medias historia? för dem. Skrattar de så kan jag umgås med dem.

För övrigt så var det som om John (textbaserad crush) skrivit den kommentar jag ville skriva. Jag har en ny favorit, tack skräphögen.

Anonym sa...

Det här vad nog det bästa blogginlägget jag har läst, någonsin!

Anonym sa...

Detta var väl inte roligt?

Johanna sa...

Jens: Det var så lite så.

TheManual: Oj. Tack!

Anonym: Nähä? Smaken är som baken, min vän!

Anonym sa...

Hahaha, jag älskar också att göra mej lustig på andras bekostnad! Speciellt såna som inte fattar att man liksom inte FÅR bjuda på sej själv och riskera att förlora lite cred. Hade själv dött om någon hade tyckt jag var en tönt som inte förstod hur kidsen i betongen talar.

Hahaha, jag skrattar fortfarande.

Johanna sa...

Hej Jenny, jag anar en uns av ironi i din kommentar!

Vad synd att du väljer att tolka mitt inlägg som att jag inte fattar när folk bjuder på sig själva och med detta riskerar att förlora cred. Jag älskar när folk gör så! Helst ska dom då också vara roliga när dom gör det, och gärna basera sitt framträdande på något mer än sin egen uppfattning om de billigaste poängerna lyteskomik kan uppbringa. Problemet är inte att Jakob inte förstår hur kidsen i betongförorten (antar att du menar det, och inte att de faktiskt sitter i betong) pratar, problemet är att han utger sig för att vara bra på något han inte är bra på. Då förlorar man liksom det där lilla extra, i detta fall är det där lilla extra = humorpudelns kärna. Och då blir det som ska vara roligt bara pinigt. Jag tror personligen han saknar en viss brist på självdistans, något han tydligen inte är ensam om här i världen!